Av Lana Silk<\/p>\n\n
F\u00f6r var och en av oss knyter Gud samman V\u00e5r ber\u00e4ttelse med den st\u00f6rre ber\u00e4ttelsen om Riket. Det \u00e4r genom Guds design – med hj\u00e4lp av specifika h\u00e4ndelser i historien – som jag ser hur mitt arv och mitt hj\u00e4rta f\u00f6r Iran \u00e4r en del av n\u00e5got st\u00f6rre. <\/p>\n\n
Min familj l\u00e4mnade Iran n\u00e4r jag var omkring 10 \u00e5r gammal, i lydnad till ett direkt Guds ord, bekr\u00e4ftat i en \u00f6vernaturlig dr\u00f6m. Inte ens d\u00e5, n\u00e4r jag som ung flicka anpassade mig till ett nytt liv i Europa, kunde jag gl\u00f6mma Iran. Och \u00e4n i dag \u00e4r det samma sak. Iran har aldrig l\u00e4mnat mig. Jag \u00e4lskar fortfarande djupt denna nation och dess v\u00e4rdefulla m\u00e4nniskor, och jag k\u00e4mpar f\u00f6r att deras rop ska bli h\u00f6rda under tummen p\u00e5 en fullst\u00e4ndigt kr\u00e4nkande regim. <\/p>\n\n
Det b\u00f6rjade redan vid f\u00f6dseln. Den dag jag f\u00f6ddes \u00e4r f\u00f6rmodligen den mest \u00f6k\u00e4nda dagen i den islamiska revolutionen: Den 8 september 1978, k\u00e4nd i historien som “Svarta fredagen”, dagen med flest d\u00f6dsoffer n\u00e4r folket k\u00e4mpade mot regimen f\u00f6r att g\u00f6ra Iran till en islamisk nation. Min mamma ber\u00e4ttar historien v\u00e4l; hon var p\u00e5 v\u00e4g till sjukhuset f\u00f6r att f\u00f6da sitt f\u00f6rsta barn, och det p\u00e5gick bokstavligen ett inb\u00f6rdeskrig runt omkring henne. Jag har aldrig kunnat skaka av mig betydelsen av det. <\/p>\n\n
\nJag f\u00f6ddes p\u00e5 en dag som var viktig i Irans historia. \u00c4nnu mer vill jag att mitt liv ska vara betydelsefullt f\u00f6r Irans historia. <\/p>\n<\/blockquote>\n\n
Vi v\u00e4xte upp i ett kristet hem i Iran, och jag valde att f\u00f6lja Kristus vid sju \u00e5rs \u00e5lder. Jag har alltid varit motiverad av sanning och r\u00e4ttvisa. Jag minns fortfarande hur min mor snabbt drog in mig i v\u00e5rt hem n\u00e4r jag var \u00e5tta \u00e5r, eftersom jag aktivt missionerade fr\u00e5n husets balkong. Hon sa till mig att vi kunde – och m\u00e5ste – dela med oss av evangeliet, men inte p\u00e5 det h\u00e4r s\u00e4ttet. <\/p>\n\n
Att v\u00e4xa upp med den dikotomin, mellan det jag visste var sant i Guds ord och den propaganda som trycktes ner i halsen p\u00e5 mig i skolan, k\u00e4ndes djupt oroande. Varje dag i skolan tvingades jag n\u00e4mligen att skandera “D\u00f6d \u00e5t Israel” och “D\u00f6d \u00e5t Amerika” tillsammans med mina kamrater – vi var alla sm\u00e5 barn. Du kan s\u00e4ga att jag inte menade det eller att det inte spelade n\u00e5gon roll, men det spelade roll f\u00f6r mig. Jag k\u00e4nde mig i konflikt med mig sj\u00e4lv, \u00f6vertygad av Guds Ande inom mig; \u00e4ven d\u00e5 ville jag inte att de orden skulle komma ut ur min mun. <\/p>\n\n