Under de senaste dagarna och veckorna har vi h\u00f6rt ett stort antal direkta f\u00f6rstahandsuppgifter om det lidande som folket i Iran utst\u00e5r. Varje dag skickar v\u00e5ra kontakter rapporter om f\u00f6r\u00f6delse. Detta \u00e4r inte h\u00f6rs\u00e4gen eller rykten. Detta \u00e4r de verkliga r\u00f6sterna fr\u00e5n familjer i r\u00e4dsla: “De kom in i v\u00e5rt hem”, “De tog min dotter”, “De arresterade v\u00e5ra sl\u00e4ktingars barn”, “De tog v\u00e5r v\u00e4n”, “N\u00e5gon blev tagen p\u00e5 grund av n\u00e5got mycket litet”. <\/p>\n\n
Detta \u00e4r bara tre av dessa rapporter. Alla namn har \u00e4ndrats. Be f\u00f6r m\u00e4nniskorna i Iran n\u00e4r du l\u00e4ser deras hj\u00e4rtliga ber\u00e4ttelser och hj\u00e4lp oss att f\u00f6rst\u00e4rka deras r\u00f6ster. <\/p>\n\n
De mest betydande d\u00f6dsfallen under protesterna hittills har intr\u00e4ffat den 8 och 9 januari d\u00e5 man tror att s\u00e5 m\u00e5nga som 30.000 iranier dog p\u00e5 bara 48 timmar. Marlin befann sig p\u00e5 gatorna vid den tidpunkten: <\/p>\n\n
“P\u00e5 morgonen den 8 januari hade jag ingen ro. Min dotter ringde fr\u00e5n utlandet och gr\u00e4t och var orolig. Hon fick mig att sv\u00e4ra p\u00e5 att jag inte skulle g\u00e5 ut den dagen. Jag stannade hemma ett tag, men mina tankar var rastl\u00f6sa. Det k\u00e4ndes som om jag v\u00e4ntade p\u00e5 tillk\u00e4nnagivandet av v\u00e5r n\u00e4sta protest. Jag fortsatte att g\u00e5 i cirklar hemma och fr\u00e5gade mig sj\u00e4lv: Var ska jag vara? Hur ska jag r\u00f6ra mig? <\/p>\n\n
Det k\u00e4ndes som om jag gjorde mig redo att l\u00e4mna mitt hem f\u00f6r sista g\u00e5ngen.<\/p>\n\n
\nJag bad: “Herre, g\u00f6r s\u00e5 att jag kan vara till nytta f\u00f6r Dig och Ditt folk.”<\/p>\n<\/blockquote>\n\n
Vi skulle kl\u00e4 oss i svart. Det gjorde jag. Och jag tog inte med mig n\u00e5got som kunde identifiera mig om jag blev kvarh\u00e5llen. Redan n\u00e4r jag l\u00e4mnade hemmet b\u00f6rjade jag springa och distansera mig fr\u00e5n min adress. <\/p>\n\n
Jag ville \u00e5ka norrut d\u00e4r jag visste att protesterna skulle \u00e4ga rum, men det fanns inga allm\u00e4nna kommunikationer. Jag stannade en motorcykel. F\u00f6raren sa v\u00e4nligt att han kunde ta mig den v\u00e4gen. N\u00e4r han sl\u00e4ppte av mig sa han: “Ta hand om dig.” Jag svarade: “Jag s\u00e5g inte ditt ansikte.” Han sa: “Hoppas p\u00e5 frihet.” <\/p>\n\n
D\u00e4rifr\u00e5n hade jag fortfarande en l\u00e5ng promenad. Det var bara ett f\u00e5tal m\u00e4nniskor p\u00e5 v\u00e4g \u00e5t det h\u00e5llet men ingen litade p\u00e5 n\u00e5gon. Vi visste att myndigheterna tidigare hade infiltrerat folkmassor i civila kl\u00e4der och avsl\u00f6jat m\u00e4nniskor. N\u00e5gra g\u00e5nger sa jag till ungdomarna: “L\u00e5t oss samlas tillsammans”, men det gick genast i st\u00f6pet. Alla f\u00f6rh\u00f6ll sig f\u00f6rsiktiga och ensamma. <\/p>\n\n
N\u00e4r jag \u00e4ntligen kom dit sv\u00e4llde pl\u00f6tsligt folkmassorna. Det fanns inget utrymme att andas. <\/p>\n\n
Specialstyrkorna var \u00f6verallt. Vi var inpackade. Jag ins\u00e5g genast att det inte var som n\u00e4tterna innan. Lite l\u00e4ngre ner s\u00e5g jag tv\u00e5 unga m\u00e4n sitta, hoppl\u00f6sa, r\u00e4dda och sp\u00e4nda. Jag fr\u00e5gade: “Vad h\u00e4nde?” De svarade: “De tog bilder p\u00e5 oss, slog oss och sa \u00e5t oss att g\u00e5. De sa att ikv\u00e4ll inte \u00e4r som ig\u00e5r kv\u00e4ll.” <\/p>\n\n
Jag flyttade till en annan plats i n\u00e4rheten och gick med i en grupp. Vi b\u00f6rjade sjunga. De avlossade skott och skingrade oss. Vi omgrupperade oss. De kastade t\u00e5rgas. Vi omgrupperade igen. Ungdomarna var rasande, kastade sten och tr\u00e4ngde sig fram. Ibland plockade jag upp t\u00e5rgasbeh\u00e5llarna efter att de landat och kastade tillbaka dem mot dem. Det var det b\u00e4sta jag kunde g\u00f6ra. <\/p>\n\n
Men n\u00e4r de b\u00f6rjade skjuta in i folkmassan fanns det inget annat att g\u00f6ra \u00e4n att springa. Vi skingrades in i gr\u00e4nderna. Det var v\u00e4rre d\u00e4r. De sk\u00f6t fr\u00e5n toppen av byggnader ocks\u00e5. Mitt i kaoset h\u00f6rde jag en kvinna skrika: “Den h\u00e4r kvinnan har blivit tr\u00e4ffad i \u00f6gat!” Jag torkade mig i ansiktet: det var blod. Lyckligtvis var mitt \u00f6ga inte skadat. De hade f\u00f6rs\u00f6kt g\u00f6ra mig blind och missat: en kula hade tr\u00e4ffat precis ovanf\u00f6r mitt \u00f6ga och satt fortfarande kvar d\u00e4r. <\/p>\n\n
N\u00e5gra av oss tog skydd i ett stort hus. En av hus\u00e4garna hade ocks\u00e5 tr\u00e4ffats av pellets i nacken. Det var en d\u00e5lig situation. De insisterade p\u00e5 att jag skulle \u00e5ka till sjukhuset eftersom jag fortfarande hade en pellet i ansiktet. N\u00e5gra unga m\u00e4n sa: “Vi k\u00e4nner den h\u00e4r kvinnan, hon hj\u00e4lpte oss, ta henne ocks\u00e5.” Omtumlad, chockad och utan n\u00e5got val satte jag mig i bilen. <\/p>\n\n
Det jag s\u00e5g p\u00e5 sjukhuset var v\u00e4rre \u00e4n jag hade kunnat f\u00f6rest\u00e4lla mig. \u00d6verallt var det blod, som ett riktigt helvete. De s\u00e5rade fortsatte att anl\u00e4nda. En del var verkligen d\u00f6da. M\u00e5nga var s\u00e5 t\u00e4ckta av blod att de inte gick att k\u00e4nna igen. Jag gl\u00f6mde bort mig sj\u00e4lv helt och h\u00e5llet. <\/p>\n\n
Sedan s\u00e5g jag en mycket ung flicka som hade blivit skjuten och var i ett fruktansv\u00e4rt tillst\u00e5nd, fram\u00e5tb\u00f6jd. Jag ropade: “Hj\u00e4lp det h\u00e4r barnet! Hon kommer att hamna i koma!” N\u00e5gon varnade mig: “Var tyst, de filmar dig.” Jag sa: “Jag bryr mig inte. R\u00e4dda bara den h\u00e4r flickan.” Tack och lov opererade de henne och genom Guds n\u00e5d \u00f6verlevde hon. Men det var inte bara hon. Den ena skadade efter den andra fortsatte att komma. Ingen visste vem de skulle n\u00e5 f\u00f6rst. <\/p>\n\n
Jag var i chock. Jag kan fortfarande inte tro vad som h\u00e4nde den dagen. Jag tror aldrig att de bilderna kommer att l\u00e4mna mitt sinne: s\u00e5 m\u00e5nga kroppar, s\u00e5 m\u00e5nga skadade och den terrorn. Och den d\u00e4r frasen upprepades hela tiden i mitt huvud: Dagarna den 18 och 19 dey (8 och 9 januari) var inte som dagarna innan. <\/p>\n\n
V\u00e5rt folk har lidit mycket och det verkar inte finnas n\u00e5got slut p\u00e5 detta lidande.”<\/p>\n\n
Kollektivtrafikbuss omringad av skottlossning<\/h2>\n\n
Den 7 januari (17 dey) \u00e5terv\u00e4nde Alina hem efter ett medicinskt ingrepp. Hon hade best\u00e4mt sig f\u00f6r att f\u00f6lja Jesus och var i l\u00e4rjungaskap av v\u00e5rt uppf\u00f6ljningsteam. Hon skickade ett d\u00e4mpat meddelande med bruten r\u00f6st till sin pastor. Hon gr\u00e4t inte n\u00e4r hon talade. Hennes ton var svag, d\u00e4mpad och med l\u00e5nga pauser. Hon var fortfarande skakad av sin upplevelse: <\/p>\n\n
“Jag satt p\u00e5 en buss p\u00e5 v\u00e4g hem fr\u00e5n Shiraz. Jag hade varit ute f\u00f6r labbtester och en allm\u00e4n kontroll. St\u00e4mningen i staden var tung och sp\u00e4nd. M\u00e4nniskorna p\u00e5 bussen var uppr\u00f6rda och oroliga och talade om v\u00e5ldet och attackerna. <\/p>\n\n
\nDen dagen s\u00e5g jag scener som jag aldrig kommer att kunna gl\u00f6mma.<\/p>\n<\/blockquote>\n\n
Jag s\u00e5g hj\u00e4lpl\u00f6st p\u00e5 n\u00e4r civilkl\u00e4dda styrkor attackerade m\u00e4nniskor och till och med sk\u00f6t “avslutande skott” mot personer som var obev\u00e4pnade och inte hade gjort n\u00e5got. Det k\u00e4ndes som om n\u00e5got inom mig gick s\u00f6nder den dagen. Jag har inte varit densamma sedan dess. <\/p>\n\n
Det tog inte l\u00e5ng tid innan bussen var omringad. Jag minns en s\u00e4rskild civilkl\u00e4dd polis. Han var l\u00e5ng och extremt smal. Det som skr\u00e4mde mig mest var inte bara vapnet han bar, utan hans ansikte och \u00f6gon. N\u00e4r jag tittade p\u00e5 honom s\u00e5g jag inga tecken p\u00e5 medm\u00e4nsklighet eller barmh\u00e4rtighet – detta f\u00f6rst\u00e4rkte min r\u00e4dsla. Han b\u00f6rjade skjuta mot bussen. Bussf\u00f6nstret krossades och en av kvinnorna i bussen skadades i ansiktet. Vi var inst\u00e4ngda i cirka 45 minuter. Det var st\u00e4ndig skottlossning och vi var paralyserade av r\u00e4dsla, of\u00f6rm\u00f6gna att ta oss ut. <\/p>\n\n
Jag minns att jag t\u00e4nkte f\u00f6r mig sj\u00e4lv att “vad som helst kan h\u00e4nda nu”. Det var sv\u00e5rt att skaka av sig r\u00e4dslan. <\/p>\n\n
Sedan den dagen k\u00e4nns det som om r\u00e4dslan inte l\u00e4ngre bara \u00e4r en k\u00e4nsla. Det \u00e4r sv\u00e5rt att beskriva. Det \u00e4r som om min kropp och mitt sinne \u00e4r fast i ett konstant tillst\u00e5nd av fara. <\/p>\n\n
<\/p>\n\n
Tortyr, framtvingade erk\u00e4nnanden och skenavr\u00e4ttningar<\/strong> f\u00f6r Irans demonstranter<\/h2>\n\n
VARNING: Skr\u00e4mmande inneh\u00e5ll<\/strong><\/p>\n\n
Efter sin konvesion f\u00f6r en tid sedan blev Farnaz disciplinerad av v\u00e5rt uppf\u00f6ljningsteam. Hon hade ocks\u00e5 hamnat mitt i det brutala tillslaget mot demonstranter. Hon ringde sin r\u00e5dgivare med darrande r\u00f6st och tydliga tecken p\u00e5 sv\u00e5r \u00e5ngest. Hon sa att hon tror att deras telefon kan vara \u00f6vervakad och kan konfiskeras igen n\u00e4r som helst, men k\u00e4nde att det var viktigt att dela med sig av vad som h\u00e4nde trots att hon k\u00e4nner sig mer otrygg \u00e4n n\u00e5gonsin. “M\u00e4nniskor m\u00e5ste f\u00e5 veta vad de g\u00f6r mot oss!” <\/p>\n\n
Farnaz bror Vahid greps under protesterna den 18 januari (8 januari). Under fem dagar hade familjen ingen information om honom. Vahid h\u00f6lls kvar av s\u00e4kerhetsstyrkor och utsattes f\u00f6r intensiv fysisk och psykisk tortyr. Han fick allvarliga skador p\u00e5 k\u00e4ken och munnen, bl\u00f6dningar i njurarna, sv\u00e5ra br\u00f6st- och buksm\u00e4rtor och utsattes f\u00f6r st\u00e4ndiga p\u00e5tryckningar f\u00f6r att tvinga fram ett erk\u00e4nnande. <\/p>\n\n
En av de metoder som hans f\u00e5ngvaktare anv\u00e4nde var att tvinga in en metallstav i Vahids mun, trycka in den djupt i hans hals och sedan expandera den f\u00f6r att s\u00e4tta extremt tryck p\u00e5 hans k\u00e4ke. M\u00e5let var att bryta k\u00e4ken och krossa hans t\u00e4nder. Flera av hans t\u00e4nder br\u00f6ts av och skadades allvarligt under denna uppslitande upplevelse. <\/p>\n\n
Men \u00f6vergreppen var inte bara fysiska. Psykologisk tortyr utf\u00f6rdes systematiskt. De ringde upprepade g\u00e5nger hans mor framf\u00f6r honom och ber\u00e4ttade falskt f\u00f6r henne: “Vi ska avr\u00e4tta Vahid, kom och s\u00e4g adj\u00f6.” <\/p>\n\n
En annan metod som anv\u00e4ndes var “skenavr\u00e4ttning”. Vahid utsattes f\u00f6r detta tre g\u00e5nger. Han placerades i situationer d\u00e4r han verkligen trodde att han skulle bli d\u00f6dad. Farnaz beskrev detta som en av de mest traumatiska upplevelserna f\u00f6r honom, vars effekter har kvarst\u00e5tt \u00e4ven efter hans frigivning. <\/p>\n\n
Under hela f\u00f6rh\u00f6ret f\u00f6rs\u00f6kte f\u00f6rh\u00f6rsledarna tvinga Vahid att erk\u00e4nna att han hade kopplingar till utl\u00e4ndska grupper eller hade tagit emot pengar fr\u00e5n externa k\u00e4llor. Vahid insisterade dock upprepade g\u00e5nger p\u00e5 att han bara var en demonstrant, inte en “upprorsmakare”, och att han inte hade n\u00e5gra band till n\u00e5gon utomst\u00e5ende organisation. Han betonade hela tiden att han protesterade mot ekonomiska sv\u00e5righeter och levnadsvillkor och att han varken hade tagit emot order eller finansiering fr\u00e5n n\u00e5gonstans. <\/p>\n\n
Vahid torterades ocks\u00e5 upprepade g\u00e5nger genom att s\u00e4nkas ned i iskallt vatten. Han bekr\u00e4ftade senare att han inte var den enda. M\u00e5nga andra f\u00e5ngar h\u00f6lls under liknande f\u00f6rh\u00e5llanden och utsattes f\u00f6r samma typ av \u00f6vergrepp. <\/p>\n\n
Hans lagliga h\u00e4ktningstid skulle ha varit tv\u00e5 veckor men frigivningen f\u00f6rdr\u00f6jdes och familjen tror att detta gjordes f\u00f6r att synliga tecken p\u00e5 bl\u00e5m\u00e4rken och misshandel skulle f\u00f6rsvinna.<\/p>\n\n
S\u00e5 sm\u00e5ningom sl\u00e4pptes Vahid mot borgen, men hans mobiltelefon, bankkort, personliga smycken (inklusive ett halsband och en guldring) och kontanter togs och \u00e5terl\u00e4mnades inte, trots att de hade ett brev fr\u00e5n en domare som beg\u00e4rde att hans tillh\u00f6righeter skulle \u00e5terl\u00e4mnas.<\/p>\n\n
Farnaz beskrev ocks\u00e5 de skador hon \u00e5drog sig. Hon ber\u00e4ttade att hon en kv\u00e4ll n\u00e4r hon hj\u00e4lpte till att ta hem Vahids fru och barn fick ett h\u00e5rt slag och drabbades av kraftiga bl\u00f6dningar fr\u00e5n huvud och ansikte. Hon blev ocks\u00e5 skjuten med hagel flera g\u00e5nger och medicinsk bilddiagnostik har visat att trots den sm\u00e4rtsamma processen med att avl\u00e4gsna flera av dem sj\u00e4lv, finns flera hagel kvar i hennes kropp, bland annat n\u00e4ra halsen, \u00f6gonbrynet och kinden. Av r\u00e4dsla f\u00f6r konsekvenser k\u00e4nner hon sig inte trygg med att s\u00f6ka medicinsk behandling. <\/p>\n\n
Farnaz avslutade samtalet med att beskriva st\u00e4mningen av hot och r\u00e4dsla och menade att kommunikationen \u00f6vervakas och att familjen st\u00e4ndigt l\u00f6per risk att gripas p\u00e5 nytt. Hon uppmanade till extrem f\u00f6rsiktighet och bad att alla meddelanden bara skulle sparas en kort stund och sedan raderas s\u00e5 att inget fanns kvar p\u00e5 telefonerna. Trots r\u00e4dslan talade hon om familjens tro och sa att de bad tillsammans varje kv\u00e4ll under dagarna i h\u00e4ktet och att de ser Vahids frigivning som en “befrielse”. <\/p>\n\n
<\/p>\n\n
<\/p>\n\n
Detta \u00e4r pulsen i livet i Iran i dag. F\u00f6r m\u00e5nga \u00e4r den djupaste sm\u00e4rtan inte sj\u00e4lva frihetsber\u00f6vandet eller polisens ingripande, utan den r\u00e4dsla som dr\u00f6jer sig kvar i hemmet efter\u00e5t. M\u00e5nga s\u00e4ger att fr\u00e5n det \u00f6gonblick de har blivit m\u00e5ltavla f\u00f6r myndigheterna \u00e4r barnen r\u00e4dda, familjerna kan inte vila p\u00e5 natten och alla blir f\u00f6rsiktiga med att “s\u00e4ga n\u00e5gonting” eller “ha n\u00e5gonting p\u00e5 sin telefon”. De vakar st\u00e4ndigt \u00f6ver sina axlar. <\/p>\n\n