Röstanteckningar inifrån Iran beskriver massmord, familjer som nekas kroppar eller mänsklig vård och en nation som grips av rädsla när regimen försöker krossa protesterna.

Vi får regelbundna rapporter om situationen i landet och kommer att fortsätta att uppdatera denna sida när vi får dem.

Situationen har eskalerat till något mycket värre än vad de flesta förväntade sig. Du kan också läsa om händelserna som ledde oss till den här punkten, som täcker de första fyra veckorna av protester och konflikten med säkerhetsstyrkorna.

Löpande uppdatering – 27 februari 2026

Studenter som höjer sina röster. Studenter vid flera universitet har återupptagit protesterna. Bilder har dykt upp av drönare som cirklar runt dessa demonstranter, förmodligen för att identifiera studenterna. Arresteringar har fortsatt i dagar och veckor efter att en person har setts på gatorna. Unga människor är fast beslutna att avsluta det som har påbörjats.

Tortyr för dem som är i förvar. Efter veckor av gripanden får vi nu allt fler rapporter om ofattbar tortyr från frigivna fångar. I de flesta fall fanns det långa perioder då familjerna inte hade någon vetskap om var deras nära och kära befann sig. En mamma berättade för oss att hon tillbringade veckor med att gråta och tigga i domstolar och på polisstationer runt om i staden tills hon till slut fick veta att hennes son var i förvar, men att han satt i isoleringscell och inte fick tala med någon. När hon till slut fick ett telefonsamtal varade det i 30 sekunder innan det bröts. Allt hon hörde var “mamma, jag har blivit arresterad, oroa dig inte”. Efter 47 dagar i häkte släpptes den unge mannen till slut. Han talar knappt om vad han varit med om. Hans fysiska ärr och svaga kropp är smärtsamma påminnelser. Han tillbringar dagarna med att gråta och bära på skuldkänslor för att han nu är fri men att hans vänner fortfarande saknas.

Barn är inte undantagna. Flera olika källor har berättat för oss hur deras barn har dragits åt sidan i skolan av säkerhetsstyrkor och förhörts. Barn så unga som fem år har blivit ombedda att berätta vad deras föräldrar har sagt hemma, om de har varit ute och protesterat och om det finns skadade personer i deras familj.

Löpande uppdatering – 20 februari 2026

Tystnad är inte fred. Gatorna i Iran är tystare, men sorg och utmattning tynger samhällena. “Människor känner att det inte finns något kvar i dem“, berättade en kontaktperson. Rädsla präglar nu det dagliga livet – grannar är rädda för att fråga om någon har förlorat en nära anhörig, konversationer är försiktiga och föräldrar tvekar att skicka barnen till skolan. En del elever stannar hemma som en form av protest. Vissa skolor hotar med underkända betyg eller utvisning för att pressa eleverna att delta, medan andra tillåter distansundervisning av säkerhetsskäl.

Trotset kvarstår. En spillra av medborgarna är fortfarande beslutsamma. Graffiti med texten “vi kommer tillbaka till gatorna” har dykt upp i flera städer. Politiskt verkar det som om regimen själv vet att dess dagar är räknade.

Säkerhetspådraget intensifieras. Personer häktas enligt uppgift plötsligt, ibland för mindre eller löst definierade brott som att ha “förolämpat” högre chefer. Många personer som tidigare frihetsberövats och sedan släppts har enligt uppgift kallats till förhör av myndigheterna, vilket bidragit till ökad rädsla bland familjerna. Vissa har flytt mot de norra regionerna och utstått mycket svåra förhållanden. Vissa har hävdat att de blivit “rapporterade” av sina egna bekanta. Nattliga husrannsakningar fortsätter, inklusive kroppsvisiteringar för att hitta tecken på deltagande i protester. Företagare rapporterar att de pressats att lämna ut kamerabilder från tidigare protestdagar. Familjer berättar om personer som gripits utan formella anklagelser eller att deras vistelseort avslöjats, vilket väcker farhågor om påtvingade försvinnanden. Barn och kvinnor är inte undantagna. Även sorgesammankomster är förenade med risker, och deltagarna får varningsmeddelanden där minnesmärken betecknas som “subversiva”.

Våld och sexuella övergrepp. Pålitliga källor rapporterar att kvinnor i häkte har våldtagits före avrättning för att förhindra att de “kommer till himlen”, och vi har till och med stött på (ännu ej bekräftade) rapporter om att vissa livmödrar har avlägsnats från avlidna kvinnor för att dölja bevis. Överlevande från fångenskap beskriver påtvingade erkännanden, tortyr och bestående trauman. “De som kommer ut är inte desamma“, säger en källa.

Rikta in sig på hjälpare och påtvingad efterlevnad. Sjukvårdspersonal som behandlade skadade demonstranter har enligt uppgift avrättats. Rapporterna beskriver också påtvingat deltagande i regimens aktiviteter och pågående psykologisk misshandel. En man ska ha tvingats att stödja regimens agerande som ett villkor för frigivning.

Ekonomiska och kommunikativa påfrestningar. Företagen håller stängt, det är ont om kontanter, bankomaterna är tomma och inflationen förvärrar situationen. Internet- och telefontillgången är begränsad och instabil; meddelanden kan ta timmar att leverera och även grundläggande kommunikation medför risker, vilket förvärrar den psykologiska påfrestningen.

Internationell solidaritet. Även om protesterna i Iran har tystnat för tillfället samlades över en miljon iranier och allierade utomlands i solidaritet den 14 februari i städer som München, Toronto och Los Angeles för att dra global uppmärksamhet till krisen. Detta var en del av en “global aktionsdag” som Reza Pahlavi, son till Irans tidigare ledare i exil, utlyst i solidaritet med protesterna i Iran.

Irans folk fortsätter att betala ett häpnadsväckande mänskligt och känslomässigt pris, samtidigt som ökande spänningar och tal om internationellt krig ökar pressen ytterligare. Be för Iran – för tröst, mod och andligt uppvaknande. Och om du har möjlighet, skicka brådskande humanitär hjälp till familjer som står inför svåra umbäranden och matbrist.

“Så många ungdomar har dödats”

Den 25 januari 2026 fick pastorerna i Transform Iran ett hjärtskärande röstmeddelande från ett av våra team i landet:

Jag ber er: sluta inte att demonstrera och öka medvetenheten. Vi vågar inte ens längre gå fritt omkring i våra egna städer och på våra egna gator. Det står nu klart för oss att ingen hjälp kommer från västvärldens ledare. Vårt enda hopp nu är du. Jag ber dig, varna dina vänner. Säg till dem att SÅ MÅNGA unga människor har dödats [snyftar]. Så många! Så många! För dessa unga människors skull… [blir avbruten]

Under den senaste veckan har vi fått oräkneliga rapporter om dödsfall. Fäder och mödrar, söner och döttrar. Ingen lämnas oberörd. Vår personal har fått förödande nyheter om släktingar och vänner, liksom om konvertiter som de har gett råd och varit mentorer åt. Myndigheterna har varit skoningslösa. I ett fall blev en 24-årig man skjuten i benet och höll på att förblöda. Säkerhetsstyrkor var närvarande på platsen och hindrade medicinsk hjälp från att nå honom. Han avled snart av sina skador.

Kroppar undanhålls, begravningar förbjuds

Med få undantag samlas de dödas kroppar in av styrkorna och anhöriga avkrävs upp till 1 miljard tomans (närmare 7.000 USD – en ouppnåelig summa för de allra flesta) för att få tillbaka dem. Offentliga begravningsceremonier är förbjudna. Vi har också fått flera rapporter om att familjer har tvingats underteckna dokument som bekräftar att deras stupade släktingar var medlemmar av Basiji-styrkorna. Detta kommer oundvikligen att påverka den officiella statistik som de iranska myndigheterna kommer att offentliggöra, där antalet liv som tagits från det iranska folket bagatelliseras.

Utan tvekan har tiotusentals människor dödats. Vi tror att dödssiffran nu överstiger 45.000 och med stor sannolikhet kommer att landa mycket högre än så. Hundratusentals har skadats, inklusive tusentals som avsiktligt har blivit blinda av kulor i ögonen. Det här är det värsta som någonsin har hänt under den islamiska republiken.

Ytterligare många tusen har frihetsberövats medan hundratals familjer (om inte fler) inte har någon information om var deras frihetsberövade barn befinner sig eller i vilket skick de är. Vissa personer har flytt till bergsområden för att undvika att bli gripna.

Undantagstillstånd när tillslag intensifieras

Brutaliteten i tillslaget har lett till att landet i praktiken befinner sig i undantagstillstånd:

• Militariserade styrkor överallt med “skjut för att döda”-order i centrala utrymmen
• Offentliga utrymmen är stängda
• Utegångsförbud har införts
• Många kontrollstationer har upprättats och mobiltelefoner inspekteras rutinmässigt
• Medborgare grips i sina hem
• Jobb hotas och egendom konfiskeras
• Regeringen har infört kraftiga avbrott på internet, vilket allvarligt begränsar kommunikationen och isolerar medborgarna – från varandra och från väst, medan myndigheterna hävdar att de bara “upprätthåller ordningen”

En nation under terror

Den allmänna stämningen präglas av intensiv rädsla och djup misstro. Många medborgare undviker nära kontakt med varandra av rädsla för att få ögonkontakt med regeringsstyrkor. Det råder en förstådd tystnad och försiktighet. Beväpnade IRGC infiltrerar folkmassorna i civila kläder. Detta ökar ytterligare misstron bland folket.

Vi vet inte ens vem som är vår vän eller fiende längre. Du vet inte om personen du talar med är för dig eller emot dig. För om något kommer ut ur din mun som är regeringsfientligt och han är en fiende, då är du körd.

En kraftig ökning av livsmedelspriserna, begränsad tillgång till förnödenheter, minskade eller helt uteblivna inkomster för hushållen och inofficiella rapporter om hemliga avrättningar av fångar har ytterligare ökat oron bland allmänheten.

Gator har tömts med våld. Det finns rapporter om beväpnade patruller med befogenhet att skjuta för att döda i vissa områden.

Rapporter om förgiftade fångar

Vi har till och med fått rapporter om att myndigheterna har börjat släppa ut fångar på grund av överfulla fängelser – men inte utan att förgifta dem. Vissa har injicerats med så höga kaliumnivåer att de kan förvänta sig hjärtattacker inom några dagar. Andra har fått ämnen blandade i maten som orsakar inre blödningar eller en tyst död (tillsammans med höga doser paracetamol för att få det att se ut som självmord). Dessa metoder har tidigare använts av sovjeter under Stalintiden. Även om detta ännu inte är styrkt är källorna trovärdiga och frigivna fångar har uppmanats att omedelbart uppsöka sjukhus för att få blod och urin kontrollerade.

“Att gå ut är en självmordshandling”

Ett meddelande inifrån Iran sammanfattar den verklighet som många medborgare nu står inför:

Det finns ärligt talat inget kvar för oss att göra nu. Att gå ut på gatan är en självmordshandling. Det har inget med mod att göra längre. Om man går ut så dödar de en bara där och då. De frågar inte ens varför man är ute på gatan. De bara dödar dig.

För mer detaljerad analys av de första fyra veckorna av upproret, uppmaningar till handling och specifika bönpunkter

Vad kan du göra för att hjälpa folket i Iran?

(1) Be. Använd vår böneguide för att ge bränsle åt dina böner. Be med auktoritet och riv ner fiendens fästen.

(2) Öka medvetenheten. Dela den här webbsidan med vänner och kollegor. Följ oss på sociala medier och dela inläggen. Låt inte ropet på hjälp från folket i Iran gå ohört förbi.

(3) Ge. Vi samlar in pengar för att förbereda nödhjälpspaket för folket. Detta kommer främst att täcka grundläggande mat och medicinska behov för familjer som kämpar för att överleva. Vi samlar också in pengar för att kunna producera program i rätt tid för att stärka kyrkan i denna mycket svåra tid.

Tack för att ni minns Irans folk i deras svåra stund.

Fotokredit för rubrikfoto: www.iranintl.com