Irans islamiska regering – en översikt

I januari 1979 lyckades den islamiska revolutionen i Iran, ledd av den landsflyktige andlige ledaren Ayatollah Ruhollah Khomeini, göra slut på shah Reza Pahlavis 37-åriga styre. Den 1 april 1979 röstade Iran i en nationell folkomröstning för att bli en islamisk republik och för att godkänna en teokratisk konstitution, varigenom Ayatollah Khomeini blev shia-islams högste ledare (Vali Faqih) i landet i december 1979. I december 1982 valde det islamiska prästerskapet en expertförsamling för att utse en efterträdare till den högste ledaren; i slutet av 1985 valde församlingen ayatollah Ali Montazeri till Khomeinis efterträdare. Montazeri välkomnade inte församlingens utnämning och avgick i mars 1989. Efter Ayatollah Khomeinis plötsliga död i juni 1989 upphöjde expertförsamlingen den dåvarande presidenten Seyyed Ali Khamenei till marja (storayatollah) och erkände honom som näste högste ledare. Den högste ledaren har den högsta makten i den islamiska republiken, men den administrativa makten ligger kvar hos presidenten.

Rätten att välja. I Iran är alla över 15 år röstberättigade, inklusive kvinnor. Folket i Iran har starka åsikter om vem som ska leda dem och använder sin röst när de kan, särskilt om det innebär att de kan göra positiva förändringar i systemet. I valet 1997 var valdeltagandet rekordhögt, 80%, och förhoppningarna var stora att man skulle kunna välja en kandidat som man trodde skulle kunna sätta stopp för diktaturen eller åtminstone orsaka en djup spricka i landets styre och försvaga diktatorns grepp inifrån systemet. Tyvärr skulle det inte bli så. I vilket fall som helst har folkets rätt att välja kontrollerats i allt högre grad och valet 2021 slog rekord med det lägsta valdeltagandet i Irans valhistoria (cirka 49%). Detta berodde på att väktarrådet beslutade om massdiskvalificeringar av populära kandidater, vilket gjorde att folket inte hade något val. Utöver det låga valdeltagandet var det ytterligare 13% som “proteströstade” genom att lämna in blanka, ogiltiga eller förlorade röster. Detta trots att den Högste ledaren har förbjudit proteströstning (haraam). I samband med valet kallades eller hotades 42 journalister för att ha skrivit om kandidater i icke regeringssanktionerad press (Reportrar utan gränser).

Presidenten. Presidenten är den näst högst rankade tjänstemannen i landet. Han kan sitta i högst två på varandra följande fyraårsperioder. Han är vald av folket. Presidentkandidater granskas av väktarrådet. Under de senaste åren har antalet kandidater som Väktarrådet har förbjudit eller diskvalificerat ökat markant – detta gör det praktiskt taget omöjligt för verkliga reformister att ställa upp i valet och har lett till många proteströstningar.

Presidenten har rätt att välja medlemmar till sitt kabinett (ministerrådet) men hans val måste godkännas av parlamentet (Majlis) som vid många tillfällen har avvisat kandidater som föreslagits av presidenter.

Irans maktstruktur är inte okomplicerad och det finns många begränsningar för vad presidenten kan göra utan stöd från de religiösa organen, och definitivt utan godkännande från Irans mäktigaste person nummer ett, den högste ledaren. Se figuren nedan för hur de olika aktörerna förhåller sig till varandra.

Den Högste Ledaren (Vali Faqih) – inte presidenten – kontrollerar de väpnade styrkorna, Irans säkerhets- och underrättelseverksamhet samt utrikespolitiken. Den Högste Ledaren utser också chefen för rättsväsendet, sex medlemmar av det mäktiga väktarrådet och befälhavarna för alla Irans väpnade styrkor. Han utser också ledare för fredagsbönen (prestigefyllda och inflytelserika befattningar) och chefen för radio och TV (kontroll över media). Han har också sista ordet när det gäller valet av president. Han väljer prästerna i expertförsamlingen.

Parlamentet. Irans parlament (Majlis) består av cirka 290 ledamöter som alla väljs av allmänheten för fyraåriga mandatperioder. Majlis har befogenhet att införa och anta lagar, men alla deras lagförslag måste godkännas av väktarrådet. Majlis kan också kalla in ministrar eller presidenten och ställa dem inför riksrätt.

Väktarrådet. Det mest inflytelserika organet i Iran är väktarrådet som består av sex teologer som utses av den högste ledaren och sex jurister som nomineras av rättsväsendet och godkänns av parlamentet. Ledamöterna väljs för sex år, men dessa perioder är fasindelade, vilket innebär att hälften av ledamöterna byts ut vart tredje år. Rådet har befogenhet att godkänna eller förkasta alla lagförslag som antas av parlamentet. De har också befogenhet att godkänna eller förkasta alla som kandiderar till parlamentet, presidentposten och expertförsamlingen.

Expertförsamling. Det folkvalda organet Expertförsamlingen utser den högste ledaren och övervakar dennes verksamhet. Om de anser att han inte kan fullgöra sina skyldigheter kan de avsätta honom från sitt ämbete. Ledamöterna i detta organ har åttaåriga mandatperioder. Trots sina befogenheter att övervaka, ifrågasätta och avsätta den högste ledaren och den organisation som tillsatts under honom har församlingen i stort sett fungerat som en gummistämpelorganisation som aldrig på allvar har ifrågasatt agerandet hos någon av de två högste ledare som har lett Iran sedan revolutionen 1979. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom församlingen är folkvald och bör företräda folkets intressen.

Därmed återstår tre andra mäktiga organ: de väpnade styrkorna, rättsväsendet och expeditionsrådet.

De väpnade styrkorna består av revolutionsgardet (Sepāh) och de reguljära styrkorna. Den högste ledaren utser alla ledande personer här. Revolutionsgardet bildades efter den islamiska revolutionen 1979 och har en stark närvaro i alla Irans institutioner och kontrollerar den frivilliga paramilitära Basij-styrkan med förgreningar i varje stad. År 2002 rapporterade iransk press att Basij hade mellan 5-7 miljoner medlemmar, men 2009 hävdade Masoud Mousavi, IRGC:s HR-chef, att det fanns 11,2 miljoner Basij. Men västerländska analytiker uppskattar antalet till närmare 1 miljon aktiva medlemmar, med sannolikt flera miljoner reserver. Basij slår bland annat ner på oliktänkande.

IRG har utvecklats till ett affärsimperium värt flera miljarder dollar med en betydande andel i Irans ekonomi och kontrollerar omkring en tredjedel av Irans ekonomi genom en rad dotterbolag och stiftelser. Gardets ingenjörsflygel, Khatam-ol-Anbia (GHORB), har tilldelats flera bygg- och ingenjörskontrakt värda flera miljarder dollar, inklusive driften av Teherans nya internationella flygplats Imam Khomeini

Rättsväsendet. Irans rättsväsende är inte oberoende av politiskt inflytande och dess roll är att genomdriva och definiera rättspolitiken. De nominerar också de sex lekmannamedlemmarna i det mäktiga väktarrådet. Chefen för rättsväsendet utses av den högste ledaren.

Slutligen är Expediency Discernment Council ett rådgivande organ för den högste ledaren. Rådet hanterar också eventuella tvister mellan parlamentet och väktarrådet. Ledamöterna utses av den högste ledaren